uppeitornet

Om mitt liv är en bok så börjar ett nytt kapitel imorgon. Eller detta beror ju lite på hur tjock boken får vara. Är det en tiosiders novell kommer denna period klumpas samman och sammanfattas i ett par meningar. Kanske skulle kunna stå att "Under den första tiden som ung vuxen hade j kvar en känsla av att både kärleken och livet egentligen saknade betydelse i det stora hela. Kärleken som verkade "drabba" alla omkring honom, till höger och vänster, högt och lågt. Han hade en känsla, som till viss del påminde om när han var ung och oskuld, att det aldrig skulle bli hans tur. Oskulden hade han dock blivit av med, vilket borde gett lite tillförsikt även när det kom till kärleken, detta var dock inte fallet. Avsaknaden av romantik gjorde att denna tid präglades av fest, känslolösa romanser och den nystartade karriären." Det hade troligtvis inte ens omnämnts att jag skulle spendera de närmsta månaderna på, mer eller mindre, resande fot. Skulle mitt liv istället skildrats i en större samling böcker, typ "Harry Potter"-format med en bok per levnadsår, som jag tycker är enda sättet att göra mitt liv rättvisa, så hade det absolut varit dags för ett nytt kapitel när jag vaknar imorgon.

För att denna bok skulle få läsvärde så skulle nog inte mina verkliga fysiska handlingar få ta så mycket plats. Det hade nog få bli en ganska introvert och svårtillgänglig bok om ett gäng ganska stökiga frågeställningar. Jag skulle tillexempel kunna resonera lite kring om vi verkligen skulle värdera livet högre om vi levde längre, och om vi i så fall skulle propsa på att åka i säkrare bilar och höja straffet för mord.

Det är mycket möjligt att jag har fått en person i mitt liv som verkligen fyller ett tomrum jag har haft under en ganska lång tid. Efter denna inledande mening ligger det nog nära till hands att tro att denna person är någon jag har en romantisk relation med eller har romantiska tankar om, så är det dock inte alls. Vill inte gå in allt för djupt på detta, då det är ett känsligt område, men det är troligt att jag framöver kommer ha en person i mitt liv som man skulle kunna kalla "fiende" eller "antagonist". Något som jag faktiskt tar emot med öppna armar, känner att jag är i stort behov av lite extra motivation och lite "krydda" på livet. I avsaknad av kärlek och sånt så känner jag att detta har stor potential att ge mig både lite glädje och sorg i mitt annars ganska känslolösa liv. Lever ju annars till väldigt stor del under parollen "orka bry sig" vilket både medför för och nackdelar. Men nu känner jag iallafall att jag några steg närmre att säga orden "jag HATAR dig", vilket skulle vara första gången på väldigt många år, även om det fortfarande är väldigt långt dit.

Har under de senaste dygnen rest runt en del, inga långa sträckor men till Västerås till exempel. Något som slår mig är hur trött man blir av att sitta still. Man sitter på tåget i 3 timmar och efter så är man helt slut. Om jag suttit still på perrongen så hade jag troligtvis varit hur pigg som helst, kanske till och med svårt att sitta still. Men hur påverkas man av att man sitter i ngt som rör sig. Förstår inte. Trots att jag är ingenjör och därmed borde ha svar på nästan allt! ;)

Någon som har ett bra svar?

Har funderat en hel del på sista tiden om jag någonsin kommer bli riktigt lycklig. Jag har nämligen en förmåga att aldrig bli nöjd. Efter ett par månader ihop med en underbar tjej får jag helt plötsligt för mig att jag nog kan hitta ngn bättre (alltså som jag kommer gilla mycket mer, kanske till och med älska!?). Nu har jag inte tidernas betyg men dom är helt okej, men jag är grymt besviken på dem. Skäms för dem. Hittade en underbar hyreslägenhet i johanneberg, en tvåa. Är jag nöjd, nejnej...går och tjurar lite för att dom inte kan göra om den till bostadsrätt så jag kan renovera.

Det bästa exemplet är kanske min golfkarriär (karriär är kanske ett starkt ord men...). Minskade mitt handikapp relativt raskt och satte hela tiden upp nya mål; femton är ett bra handikapp, den som ändå hade tolv, alla som inte har singelhandikapp är ju usla, om jag har åtta skulle jag kunna stå för mitt handikapp. Nu har jag drygt sex i handikapp och spelar max fem gånger per år (vilket är VÄLDIGT lite för att kunna spela på ett så lågt handikapp)...är jag nöjd? nejnej, långt därifrån...

Helt ärligt vet jag inte om det finns något jag är riktigt nöjd med i mitt liv. Skulle kanske vara mina svarta jeans jag köpte för endast 250 kronor och som sitter kanonbra. Någon gång ibland får jag till frisyren eller en kanske lyckas leverera en rolig kommentar som tar mina vänner "by surprise"...men inget som är bestående, till och med jeansen kommer snart ha gjort sitt.

I mina funderingar kring om jag någonsin kommer bli lycklig kommer det ofta till följande fundering:

finns verkligen "true love" eller är det så att man i slutändan känner att man nöjer sig med ngn, man nöjer sig och sedan ljuger man för både sig själv och alla andra och hävdar att just den här kvinnan är min tvillingssjäl?

Just nu är jag relativt säker på att 80 - 90 % nöjer sig...kanske till och med 100...fråga mig igen om några år eller efter att jag själv hävdar att jag hittat "my one and only".

Söka jobb kan ju vara ngt av den märkligaste processen som jag har varit med om. Samtidigt som man borde vara sjukt motiverad att hitta "rätt" arbetsgivare och "rätt" tjänst, då man ska spendera minst 40 timmar i veckan där, så är själv processen väldigt tråkig. Det gäller att verkligen HORA med ordets, nästan iallafall, rätta bemärkelse. Fråga alla man känner om öppningar och kontakter, be om referenser, ringa och be om att få skicka ansökan, skicka ansökan som får en att framstå som man är otroligt duktig och att gud sänt en till jorden för att utföra just denna tjänst på detta företag, sen ska man på intervju och bli grillad, ska man på nästa intervju och bli grillad an ngn annan. I slutskedet kan det dock framkomma att man själv inte är så intresserad eller att dom inte anser att man duger...i vilket fall snackar vi slöseri med tid och kraft. Men man blir bättre på att söka jobb, skriva ansökningar och att gå på intervjuer får man höra som tröstande ord. Jo det må väl få vara sant men det är ju inte det man vill vara bra på! Jag vill ju utvecklas på andra områden. Hela processen gör mig helt enkelt otroligt trött och matt!!!

Men är det ngn som läser detta och själv eller  känner ngn som jobbar med produktions- och verksamhetsutveckling så får ni hemskt gärna skriva en kommentar1 ;)

Det händer relativt ofta att jag slås av hur lite folk tänker och reflekterar över sitt beteende. Inte av en sån banal anledning som att folk inte vet hur "man" ska bete sig... att någon kissar på allmän plats eller är en oaktsam bilförare må ju vara störande och irriterande men det bryr jag mig inte så myclket om.
 
Det jag tänker på är att vissa (många) inte verkar ha någon som helst koll på produktiviteten i sina handlingar. Hur produktiv man är på någon uppgift kan enkelt beskrivas som kvoten mellan vad man får ut och vad man stoppar in.
Om man till exempel har att direkt "klämma på röven" som angreppssätt för att få hem tjejer på krogen så får man (troligtvis) klämma på minst 100 tjejer innan man får komma till (man får iofs även klämma 100 tjejer på röven men samtidigt kommer man hamna i en massa trubbel). Det krävs med andra ord grymt mycket input i form av kraft och tid för att få output i form av att ligga en gång, antagligen med ställets risigaste dam dessutom. Produktiviteten i detta beteende är katastrofal i jämfört med en mer genomtänkt approach (prata, vara trevlig och charma). Nu är kanske de snubbarna som vill ha hem valfri tjej från krogen inte de skarpaste ibland oss men det finns massors av exempel.
Är det så att man vill ligga med hög produktivitet är krogen iofs inte rätt forum överhuvudtaget. Nu skulle ju inte detta inlägg handla om just ligga på krogen, även om rubriken hintar om det, utan snarare bristen på produktivitettänk i allmänhet.
Andra exempel på låg produktivitet är att driva tobaksaffär, ha långdistansförhållande och att klaga i tid och otid (framför allt i otid).

Vart är världen på väg? En vanlig fråga som sällan besvaras...
Runt omkring mig tycker jag mig nästan kunna se det moraliska förfallet. Någon blir avsugen i en park av en tjej som är förlovad och snart ska gifta sig med någon annan, en annan har sju olika (en för varje dag i veckan?) som alla tror sig vara dennes speciella, en tredje blir sviken efter ett mångårig relation. Men detta handlar inte så mycket om kärlek och sex utan om att många lovar men väldigt få håller och respekterar vad de lovar.

Detta i sig ser jag iofs inte som ett problem, utan det är det att många av de som lever livet mitt i bland oss inte vet om detta, de vet inte att så många ljuger i den stora utsträckning som jag tror är fallet. Eller så vet de men verkar ändå bli väldigt förvånade, besvikna och ledsna när det visar sig vara fallet.

Men detta förfall (om man nu ska kalla det så, vilket jag har valt att göra) medför, som jag ser det, även positiva inslag. Att människor unnar sig själva och premierar den egna lyckan framför att följa normen; att ligga med olika tjejer varje dag i veckan om det gör en lycklig med mera. Med ärlighet kommer man dock längst enlig talesättet som vi fått höra otaliga gånger, faktum är dock att man kan komma mycket längre (och troligen oftare) om man böjer sanningen emellanåt och sätter sin egen lycka framför massans.

Vad händer då när alla tar till sig detta beteende och "utnyttjar" andra i det de tror är vägen till lyckan? Enligt mig är svaret på den frågan att ingen kommer lita på någon, inte till 100%. När vi nått dit tror jag den typ av förhållande och relationer som mina föräldrar med flera från de äldre generationerna har haft kommer bli väldigt sällsynta. Jag tror med andra ord på att vi nu är (sedan en tid tillbaka) i början på slutet av tiden då folk fortfarande i vissa fall går att lita på och att folk fortfarande låter sig själva älska någon annan individ fullständigt och villkorslöst.