jag hade ju lovat mig själv...
Förra gången jag var i den här situationen skötte jag det mer eller mindre prickfritt. Jag var rak och ärlig och även om det sårade så vet jag att jag hanterade situationen som en riktig gentleman. Jag satte inte min egen lycka eller mitt eget välbefinnande i främsta rummet utan tänkte på mina medmänniskor och gjorde det "rätta", det modiga.
Men detta handlande lämnade mig, egentligen föga oväntat, väl till mods. Jag kände mig nöjd med att jag både tillhörde de goda och modiga här på jorden, jag var stolt över mig själv.
Trots denna erfarenhet envisas jag nu med att ta den längre, slingrigare, jobbigare, snårigare vägen med uppförslut och jag kan inte förstå varför. Istället för att vara rak och ärlig så är jag svår och konstig, istället för att visa respekt och medmänsklighet så är jag snudd på ett svin. Eller vänta lite, nu gick jag lite långt. Så hemsk har jag inte varit, egentligen inte gjort ngt fel alls, inte än. MEN jag dansar på gränsen. Jag har två möjliga val, ett bra och ett dåligt. Hur kan det vara svårt att välja i ett sådant läge!?
Men detta handlande lämnade mig, egentligen föga oväntat, väl till mods. Jag kände mig nöjd med att jag både tillhörde de goda och modiga här på jorden, jag var stolt över mig själv.
Trots denna erfarenhet envisas jag nu med att ta den längre, slingrigare, jobbigare, snårigare vägen med uppförslut och jag kan inte förstå varför. Istället för att vara rak och ärlig så är jag svår och konstig, istället för att visa respekt och medmänsklighet så är jag snudd på ett svin. Eller vänta lite, nu gick jag lite långt. Så hemsk har jag inte varit, egentligen inte gjort ngt fel alls, inte än. MEN jag dansar på gränsen. Jag har två möjliga val, ett bra och ett dåligt. Hur kan det vara svårt att välja i ett sådant läge!?
Kommentarer
Postat av: Fredrik
inte utan att man kan ana vad det rör sig om... alltid lika trixigt - trots att det borde vara självklart, precis som du skriver. så gör det rätta - erkänn att du har bögat, o gå vidare med huvudet högt. vem kommer minnas om hundra år?
Postat av: Erik
Jag måste faktiskt säga att jag tycker att hela det här dejtandet som du håller på med förvirrar mig lite. För mig känns det så oerhört främmande och avlägset att dejta. Kanske är jag avundsjuk, men det känns som att folk som dejtar ofta tycker det är mer problematiskt än vad det leder till något bra. Ska man myttomaximer tror jag jag faktist inte att dejtande är något att rekomendera. Men som sagt, jag kanske bara är avundsjuk.
Trackback