smallville
Jag har hört ordet "småstadsfenomen" ett antal gånger i mitt liv men har ingen direkt aning om vad det innebär. Det har ngt att göra med att det finns få personer i en liten stad så alla känner alla och det händer ingenting alls, man kan vara borta i flera år och när man kommer tillbaka så har det inte hänt ngt värt att notera.
Just nu spenderar jag mer än varannan arbetsvecka i en mindre stad och vantrivs något fruktansvärt. Jag vill inte på ngt sätt påstå att jag är bättre än ortsborna här (även om jag är frestad) utan det handlar nog till stor del om att jag är annorlunda. Mina vitsigheter roar inte och dom roar inte mig med sina. Jag har alltid sett mig själv som en kille med utsökt humor och med goda möjligheter till att anpassa mig beroende på "målgruppens" sammansättning. Men här känner jag att min annars så glada och pricksäkra komik helt går förlorad. Jag har en teori om varför det är så här och som jag berättar för alla som orkar lyssna (med undantag för dom här i småstaden). Denna teori bygger på att småstäder blir utarmade på all form av talang nu för tiden. Jag gillar att generalisera och kategorisera och därmed unnar jag mig att göra följande indelning av människor som precis slutat gymnasiet.
Kategori 1: Dom som vill utveckla sitt mentala, lära sig nya saker, i framtiden göra karriär.
Kategori 2: Dom vill se, höra, lukta och uppleva livet genom att resa och festa på jordens alla hörn.
Kategori 3: Dom som inte tillhör kategori 1 eller 2 men gärna vill ligga med dem.
Kategori 4: Det vi i göteborg brukar kalla för röset.
Min teori bygger på att det räcker att man har lite av kategori 1 eller 2 i sig (bara en gnutta) för att man inte kan nöja sig med en småstad helt utan högskola och med max två uteställen. Kategori 3 får snällt följa efter. Om man köper denna teori så kan man konstatera att det bara är röset kvar och således har jag inte så många gemensamma nämnare med dessa.
Men om sanningen ska fram så är denna teori bara ett sätt för mig att försöka hantera den bistra sanningen att jag inte klarar att passa in helt och fullt här. Det är lite på samma sätt som när man inte blir bjuden på fest, då vill man ju ändå inte gå.
Just nu spenderar jag mer än varannan arbetsvecka i en mindre stad och vantrivs något fruktansvärt. Jag vill inte på ngt sätt påstå att jag är bättre än ortsborna här (även om jag är frestad) utan det handlar nog till stor del om att jag är annorlunda. Mina vitsigheter roar inte och dom roar inte mig med sina. Jag har alltid sett mig själv som en kille med utsökt humor och med goda möjligheter till att anpassa mig beroende på "målgruppens" sammansättning. Men här känner jag att min annars så glada och pricksäkra komik helt går förlorad. Jag har en teori om varför det är så här och som jag berättar för alla som orkar lyssna (med undantag för dom här i småstaden). Denna teori bygger på att småstäder blir utarmade på all form av talang nu för tiden. Jag gillar att generalisera och kategorisera och därmed unnar jag mig att göra följande indelning av människor som precis slutat gymnasiet.
Kategori 1: Dom som vill utveckla sitt mentala, lära sig nya saker, i framtiden göra karriär.
Kategori 2: Dom vill se, höra, lukta och uppleva livet genom att resa och festa på jordens alla hörn.
Kategori 3: Dom som inte tillhör kategori 1 eller 2 men gärna vill ligga med dem.
Kategori 4: Det vi i göteborg brukar kalla för röset.
Min teori bygger på att det räcker att man har lite av kategori 1 eller 2 i sig (bara en gnutta) för att man inte kan nöja sig med en småstad helt utan högskola och med max två uteställen. Kategori 3 får snällt följa efter. Om man köper denna teori så kan man konstatera att det bara är röset kvar och således har jag inte så många gemensamma nämnare med dessa.
Men om sanningen ska fram så är denna teori bara ett sätt för mig att försöka hantera den bistra sanningen att jag inte klarar att passa in helt och fullt här. Det är lite på samma sätt som när man inte blir bjuden på fest, då vill man ju ändå inte gå.
ovän med synergieffekten
I många sammanhang snackas det om synergieffekten. Enkelt så kan vi säga att detta fenomen uppstår när någonting är större, bättre, värdefullare, etc än summan av dess ingående delar. Det finns otaliga exempel på när detta uppstår, ett klassiskt exempel kan hämtas från teambildningsliteratur där det beskrivs att detta uppstår när två jobbar ihop och tillsammans klarar att utföra mer än vad en av dem hade kunnat utföra på egenhand på dubbla tiden. Ett annat exempel är en semla; grädde, bröd och mandelmassa var för sig är inget som lockar så många, men kombinerar vi ihop dem så får vi ett väldigt populärt bakverk.
Tyvärr tror jag att synergieffekten kan tillämpas på livet i stort, men med omvänd effekt. Att för att man ska bli riktigt lycklig så räcker det inte med att vara nöjd med delar av sitt liv. Det räcker inte att mandelmassan är den bästa man kan få tag på om inte grädden och brödet håller måttet. Så är det med alla kombinationer, är mandelmassan och brödet tip-top men grädden är härsken, ja då blir man inte lycklig. Om jag nu låter ingredienserna i en semla vara metaforer för beståndsdelar i vad som kan få en människa lycklig skulle jag säga att grädden är fritiden, mandelmassan är jobbet och brödet är kärleken. Jobbar man bara och har ingen fritid eller kärlek i livet blir man bara fet, tråkig och äcklig. Har man endast fritid tröttnar man troligtvis efter ett tag, även om vissa tycks klara att äta hur mycket sött som helst. Och har man bara kärlek i livet så överlever man, men det blir inte så lyxigt.
Tyvärr tror jag att synergieffekten kan tillämpas på livet i stort, men med omvänd effekt. Att för att man ska bli riktigt lycklig så räcker det inte med att vara nöjd med delar av sitt liv. Det räcker inte att mandelmassan är den bästa man kan få tag på om inte grädden och brödet håller måttet. Så är det med alla kombinationer, är mandelmassan och brödet tip-top men grädden är härsken, ja då blir man inte lycklig. Om jag nu låter ingredienserna i en semla vara metaforer för beståndsdelar i vad som kan få en människa lycklig skulle jag säga att grädden är fritiden, mandelmassan är jobbet och brödet är kärleken. Jobbar man bara och har ingen fritid eller kärlek i livet blir man bara fet, tråkig och äcklig. Har man endast fritid tröttnar man troligtvis efter ett tag, även om vissa tycks klara att äta hur mycket sött som helst. Och har man bara kärlek i livet så överlever man, men det blir inte så lyxigt.