smallville
Jag har hört ordet "småstadsfenomen" ett antal gånger i mitt liv men har ingen direkt aning om vad det innebär. Det har ngt att göra med att det finns få personer i en liten stad så alla känner alla och det händer ingenting alls, man kan vara borta i flera år och när man kommer tillbaka så har det inte hänt ngt värt att notera.
Just nu spenderar jag mer än varannan arbetsvecka i en mindre stad och vantrivs något fruktansvärt. Jag vill inte på ngt sätt påstå att jag är bättre än ortsborna här (även om jag är frestad) utan det handlar nog till stor del om att jag är annorlunda. Mina vitsigheter roar inte och dom roar inte mig med sina. Jag har alltid sett mig själv som en kille med utsökt humor och med goda möjligheter till att anpassa mig beroende på "målgruppens" sammansättning. Men här känner jag att min annars så glada och pricksäkra komik helt går förlorad. Jag har en teori om varför det är så här och som jag berättar för alla som orkar lyssna (med undantag för dom här i småstaden). Denna teori bygger på att småstäder blir utarmade på all form av talang nu för tiden. Jag gillar att generalisera och kategorisera och därmed unnar jag mig att göra följande indelning av människor som precis slutat gymnasiet.
Kategori 1: Dom som vill utveckla sitt mentala, lära sig nya saker, i framtiden göra karriär.
Kategori 2: Dom vill se, höra, lukta och uppleva livet genom att resa och festa på jordens alla hörn.
Kategori 3: Dom som inte tillhör kategori 1 eller 2 men gärna vill ligga med dem.
Kategori 4: Det vi i göteborg brukar kalla för röset.
Min teori bygger på att det räcker att man har lite av kategori 1 eller 2 i sig (bara en gnutta) för att man inte kan nöja sig med en småstad helt utan högskola och med max två uteställen. Kategori 3 får snällt följa efter. Om man köper denna teori så kan man konstatera att det bara är röset kvar och således har jag inte så många gemensamma nämnare med dessa.
Men om sanningen ska fram så är denna teori bara ett sätt för mig att försöka hantera den bistra sanningen att jag inte klarar att passa in helt och fullt här. Det är lite på samma sätt som när man inte blir bjuden på fest, då vill man ju ändå inte gå.
Just nu spenderar jag mer än varannan arbetsvecka i en mindre stad och vantrivs något fruktansvärt. Jag vill inte på ngt sätt påstå att jag är bättre än ortsborna här (även om jag är frestad) utan det handlar nog till stor del om att jag är annorlunda. Mina vitsigheter roar inte och dom roar inte mig med sina. Jag har alltid sett mig själv som en kille med utsökt humor och med goda möjligheter till att anpassa mig beroende på "målgruppens" sammansättning. Men här känner jag att min annars så glada och pricksäkra komik helt går förlorad. Jag har en teori om varför det är så här och som jag berättar för alla som orkar lyssna (med undantag för dom här i småstaden). Denna teori bygger på att småstäder blir utarmade på all form av talang nu för tiden. Jag gillar att generalisera och kategorisera och därmed unnar jag mig att göra följande indelning av människor som precis slutat gymnasiet.
Kategori 1: Dom som vill utveckla sitt mentala, lära sig nya saker, i framtiden göra karriär.
Kategori 2: Dom vill se, höra, lukta och uppleva livet genom att resa och festa på jordens alla hörn.
Kategori 3: Dom som inte tillhör kategori 1 eller 2 men gärna vill ligga med dem.
Kategori 4: Det vi i göteborg brukar kalla för röset.
Min teori bygger på att det räcker att man har lite av kategori 1 eller 2 i sig (bara en gnutta) för att man inte kan nöja sig med en småstad helt utan högskola och med max två uteställen. Kategori 3 får snällt följa efter. Om man köper denna teori så kan man konstatera att det bara är röset kvar och således har jag inte så många gemensamma nämnare med dessa.
Men om sanningen ska fram så är denna teori bara ett sätt för mig att försöka hantera den bistra sanningen att jag inte klarar att passa in helt och fullt här. Det är lite på samma sätt som när man inte blir bjuden på fest, då vill man ju ändå inte gå.
Kommentarer
Trackback