allergisk mot ordning och reda?
Funderar på att detta kan vara ett syndrom på samma sätt som det där med "kronisk fettma". Asså då handlar det ju inte om, i alla fall inte i så stor utsträckning, om fysisk sjukdom utan snarare psykisk. Dessa männsikor kan alltså inte låta bli att äta mycket och/eller fel och ORKAR inte träna. Skulle inte jag kunna klassifiera min oförmåga att hålla ordning som en sjukdom i såfall? Det skulle i så fall vara underbart. Till exempel ett scenario när morsan kommer på ett överaskande besök:
- Men titta så det ser ut! Så här kan du ju inte leva!
- *slår ut med armarna* men det är ju dina gener...
omvänd karma
Slutsatsen kan vara flera. Antingen fungerar karma men det är en process med mycket tröghet, gör man något dumt ger det utslag först långt senare. Det kan vara så att det inte finns ngt som heter karma och vad man gör påverkar inte på ngt sätt en slags kosmisk balans. Det kan dock även vara, vilket jag snart är beredd att acceptera, så att det finns omvänd karma, dvs om man gör ngt dumt och/eller elakt så jämnar universum ut detta genom att ge en välgång. Man minskar mängden "lycka" i universum, således finns det lite "lycka" över...vilket självfallet ska tilldelas den som skapade överflödet. Låter det inte logiskt???
nöjd = lycklig???
Har funderat en hel del på sista tiden om jag någonsin kommer bli riktigt lycklig. Jag har nämligen en förmåga att aldrig bli nöjd. Efter ett par månader ihop med en underbar tjej får jag helt plötsligt för mig att jag nog kan hitta ngn bättre (alltså som jag kommer gilla mycket mer, kanske till och med älska!?). Nu har jag inte tidernas betyg men dom är helt okej, men jag är grymt besviken på dem. Skäms för dem. Hittade en underbar hyreslägenhet i johanneberg, en tvåa. Är jag nöjd, nejnej...går och tjurar lite för att dom inte kan göra om den till bostadsrätt så jag kan renovera.
Det bästa exemplet är kanske min golfkarriär (karriär är kanske ett starkt ord men...). Minskade mitt handikapp relativt raskt och satte hela tiden upp nya mål; femton är ett bra handikapp, den som ändå hade tolv, alla som inte har singelhandikapp är ju usla, om jag har åtta skulle jag kunna stå för mitt handikapp. Nu har jag drygt sex i handikapp och spelar max fem gånger per år (vilket är VÄLDIGT lite för att kunna spela på ett så lågt handikapp)...är jag nöjd? nejnej, långt därifrån...
Helt ärligt vet jag inte om det finns något jag är riktigt nöjd med i mitt liv. Skulle kanske vara mina svarta jeans jag köpte för endast 250 kronor och som sitter kanonbra. Någon gång ibland får jag till frisyren eller en kanske lyckas leverera en rolig kommentar som tar mina vänner "by surprise"...men inget som är bestående, till och med jeansen kommer snart ha gjort sitt.
I mina funderingar kring om jag någonsin kommer bli lycklig kommer det ofta till följande fundering:
finns verkligen "true love" eller är det så att man i slutändan känner att man nöjer sig med ngn, man nöjer sig och sedan ljuger man för både sig själv och alla andra och hävdar att just den här kvinnan är min tvillingssjäl?
Just nu är jag relativt säker på att 80 - 90 % nöjer sig...kanske till och med 100...fråga mig igen om några år eller efter att jag själv hävdar att jag hittat "my one and only".
hej, jag är här för att hora...hrm ursäkta, ansöka om...
Söka jobb kan ju vara ngt av den märkligaste processen som jag har varit med om. Samtidigt som man borde vara sjukt motiverad att hitta "rätt" arbetsgivare och "rätt" tjänst, då man ska spendera minst 40 timmar i veckan där, så är själv processen väldigt tråkig. Det gäller att verkligen HORA med ordets, nästan iallafall, rätta bemärkelse. Fråga alla man känner om öppningar och kontakter, be om referenser, ringa och be om att få skicka ansökan, skicka ansökan som får en att framstå som man är otroligt duktig och att gud sänt en till jorden för att utföra just denna tjänst på detta företag, sen ska man på intervju och bli grillad, ska man på nästa intervju och bli grillad an ngn annan. I slutskedet kan det dock framkomma att man själv inte är så intresserad eller att dom inte anser att man duger...i vilket fall snackar vi slöseri med tid och kraft. Men man blir bättre på att söka jobb, skriva ansökningar och att gå på intervjuer får man höra som tröstande ord. Jo det må väl få vara sant men det är ju inte det man vill vara bra på! Jag vill ju utvecklas på andra områden. Hela processen gör mig helt enkelt otroligt trött och matt!!!
Men är det ngn som läser detta och själv eller känner ngn som jobbar med produktions- och verksamhetsutveckling så får ni hemskt gärna skriva en kommentar1 ;)