nöjd = lycklig???
Har funderat en hel del på sista tiden om jag någonsin kommer bli riktigt lycklig. Jag har nämligen en förmåga att aldrig bli nöjd. Efter ett par månader ihop med en underbar tjej får jag helt plötsligt för mig att jag nog kan hitta ngn bättre (alltså som jag kommer gilla mycket mer, kanske till och med älska!?). Nu har jag inte tidernas betyg men dom är helt okej, men jag är grymt besviken på dem. Skäms för dem. Hittade en underbar hyreslägenhet i johanneberg, en tvåa. Är jag nöjd, nejnej...går och tjurar lite för att dom inte kan göra om den till bostadsrätt så jag kan renovera.
Det bästa exemplet är kanske min golfkarriär (karriär är kanske ett starkt ord men...). Minskade mitt handikapp relativt raskt och satte hela tiden upp nya mål; femton är ett bra handikapp, den som ändå hade tolv, alla som inte har singelhandikapp är ju usla, om jag har åtta skulle jag kunna stå för mitt handikapp. Nu har jag drygt sex i handikapp och spelar max fem gånger per år (vilket är VÄLDIGT lite för att kunna spela på ett så lågt handikapp)...är jag nöjd? nejnej, långt därifrån...
Helt ärligt vet jag inte om det finns något jag är riktigt nöjd med i mitt liv. Skulle kanske vara mina svarta jeans jag köpte för endast 250 kronor och som sitter kanonbra. Någon gång ibland får jag till frisyren eller en kanske lyckas leverera en rolig kommentar som tar mina vänner "by surprise"...men inget som är bestående, till och med jeansen kommer snart ha gjort sitt.
I mina funderingar kring om jag någonsin kommer bli lycklig kommer det ofta till följande fundering:
finns verkligen "true love" eller är det så att man i slutändan känner att man nöjer sig med ngn, man nöjer sig och sedan ljuger man för både sig själv och alla andra och hävdar att just den här kvinnan är min tvillingssjäl?
Just nu är jag relativt säker på att 80 - 90 % nöjer sig...kanske till och med 100...fråga mig igen om några år eller efter att jag själv hävdar att jag hittat "my one and only".
Ett inlägg med väldigt mycket substans.
Kanske tycker jag det för att jag själv tänker väldigt mycket på det och också bloggat om det själv? Elle har jag det?
Hur som helst så håller jag med dig till hundra procent, fungerar precis på samma sätt själv. Aldrig riktgit nöjd.
Men jag tror inte att det är något riktigt negativt. Den gången vi slutar sträva mot perfektion har man väl gett upp? Jag menar vad fan ska du göra när du är nöjd med allting. Lägga dig ner och dö?! Detta gäller för allt utom kärleken. För jag tror faktistk i min romantiska enfald att det finns någon där ute som passar än perfekt och som man vill leva livet ut med, gäller bara att hitta henne och att hon känner samma sak för dig...